Smeden tillför energi till stålet till dess att det är plastiskt, men inte bränns. Det handlar om att läsa den emergenta färgen för att agera i rätt temperaturintervall.

Stålet (en legering av järn och en låg andel kol, oftast under 2%) värms tills det blir plastiskt (formbart), ungefär som en mycket hård lera. Det är i det tillståndet smeden kan forma det med en hammare. Det sker i ett intervall som oftast ligger mellan ca 900°C och 1300°C.

• Den undre gränsen: Om man smider stålet när det är för kallt (t.ex. under en mörkröd glödfärg, ca 700°C) kallas det att smida kallt. Det skapar spänningar i materialet och kan leda till sprickor.
• Den övre gränsen: Om stålet (järn med kol) blir för varmt, nära smältpunkten, börjar det bokstavligen brinna. På fackspråk kallas det att bränna stålet. Kolet och andra legeringsämnen oxiderar, och metallens kornstruktur förstörs permanent. Ett bränt stål är skört och oanvändbart. Man ser att det sprutar gnistor som liknar tomtebloss från ämnet. Den allra högsta smidbara temperaturen, precis innan det händer, kallas ibland värmtemperatur (eftersom det är då man kan vällsmida, dvs. foga samman två delar).

Processen att hitta intervallet är en visuell bedömning (bedömning baserad på sinnesintryck, inte data). Smeden tittar på järnets glödfärg (eller värmefärg).

Det är en yrkesfärdighet som tar många år att lära sig, eftersom färgen måste bedömas i förhållande till omgivande ljus.

• Mörkröd: För kallt för de flesta smidesoperationer.
• Körsbärsröd till ljusorange: Ett bra allmänt arbetsområde för smide.
• Ljusgul till nästan vit: Mycket hett, nära värmtemperatur och farligt nära att bränna stålet.

Några hållpunkter:

• 04:20 - Undvik lynchmobbstämning
• 15:15 - Ali tar inte instruktioner –Ola
• 17:15 - Den proximala utvecklingszonen rör sig –Staffan

Kontakta oss via:

komplexitetspodden@agical.se
linkedin: @ellnestam, @staffannoteberg