1. Äkta slump (True randomness): Universums fundamentala osäkerhet. Det kommer från fysiska processer på mikronivå, som kvantmekanik eller radioaktivt sönderfall. Nästa utfall är genuint och objektivt oförutsägbart. Det är systemets sanna oordning.

  2. Pseudoslump (Pseudo-randomness): Den deterministiska låtsasslumpen. I datorer är det algoritmer som skapar välblandade talserier, men i verkliga, fysiska system manifesteras pseudoslump som kaosteori. Systemet följer strikta orsak-verkan-regler, men känsligheten för små variationer i initiala förhållanden gör att utfallet för betraktaren verkar slumpmässigt.

  3. Kvasislump (Quasi-randomness): Målet här är inte oförutsägbarhet, utan perfekt geometrisk spridning. Kvasislump bryter medvetet mot den äkta slumpens oberoende för att istället fylla ut ett rum maximalt jämnt och undvika klumpar. I naturen uppstår biologisk kvasislump genom repulsion och självorganisering, till exempel när rovdjur sprider ut sina revir eller när växter optimerar spridningen av sina blad för att maximera solljus.

  4. Subjektiv slump (Epistemic randomness): Slumpen som sitter i observatörens huvud. Det är vår begränsade förmåga att beräkna ett utfall på grund av att vi saknar kognitiv bandbredd eller all data i hög komplexitet. Det är den slump vi pratar om när vi slår en tärning eller förlorar en fotbollsmatch. Händelsen är egentligen mekanisk och orsak-verkan-styrd, men vår begränsade kunskap tvingar oss att modellera den som slumpmässig.

Några hållpunkter:

  • 05:41 - “Då skulle man bli mer irriterad än över att man måste lyssna på Bon Jovi.”
  • 08:31 - Sullivan träffas av blixten igen och igen.
  • 19:03 - Det finns femhundra sådana skivor. Eller så finns det fler.

Kontakta oss via:

komplexitetspodden@agical.se
linkedin: @ellnestam, @staffannoteberg